Barndomsdrömmen
Min mamma brukar lite skämtsamt, med allvar i undertonen säga att min kärlek till barn började redan när jag var sju år. Det var när min kusin föddes som jag omedelbart blev beskyddande och tog på mig rollen som den omhändertagande. Kanske väcktes det något i mig då.
Redan som barn visste jag att jag var homosexuell. Som tänkande individ i en heteronormativ värld förstod jag tidigt att mitt föräldraskap inte skulle bli en självklarhet genom den ”naturliga vägen”. Vägen har varit allt annat än rak och stundvis har det känts rent omöjligt.
När man räknades bort
När jag växte upp var det i princip en självklarhet i omgivningens ögon att homosexuella män inte kunde bli föräldrar, lika självklart har det varit att inte prata om det. I stället har kommentarer fällts som ”du kommer ju ändå aldrig kunna få barn”, sådana ord fastnade just för att de ofta sades utan ondska, som en självklarhet. Jag vet att längtan efter barn inte går att jämföra mellan människor, men jag vet att min längtan är stark därför har sådana kommentarer gjort ont att höra.
”Du kan bli spermiedonator”
När jag var 20 år levde jag i en kärleksfull relation, och vi sökte hjälp för att få barn. Vi möttes av kalla handen. I stället fick jag frågan om jag ville bli spermiedonator.
Först kändes det som ett hån, nästan som att samhället sa: ”du själv duger inte till att bli pappa, men du kan få hjälpa andra.” Samtidigt insåg jag mitt eget beroende av andras hjälp. Då blev det också självklart att jag också ska hjälpa andra.
Kärlek, separationer och ensamhet
Åren gick. Jag har fått uppleva både fin kärlek och destruktiva relationer. Idag lever jag ensam sedan flera år tillbaka. Min barnlängtan har inte blivit mindre, tvärtom.
Jag får ofta frågan varför jag väljer att skaffa barn själv. Svaret är enkelt. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Självklart hade jag gärna byggt en familj med en livskamrat, men det har inte blivit så än. Jag hoppas fortfarande på kärlek och familjeliv. Men jag vill inte låta mitt barns existens vila på om jag träffar rätt person eller inte. Det ena ersätter inte det andra. Att skaffa barn är en dröm i sig själv, och nu har jag möjligheten att styra livet i den riktningen, en möjlighet jag inte vill gå miste om.
Valet av Tammuz
Efter många år av sparande och lån blev det till slut möjligt för mig att påbörja en surrogatprocess. Jag valde Tammuz, inte bara för deras erfarenhet och globala arbete, utan för det genuina intrycket att de verkligen ville hjälpa till. Jag kände mig sedd och förstådd, utan att behöva ursäkta eller förklara. Många av mina svåra frågor blev besvarade utan att jag behövde ställa dem.
En lång resa
Fyra år har gått sedan min första kontakt, två och ett halvt år sedan kontraktet skrevs. Det har varit en berg- och dalbana av hopp och förtvivlan.
Det starkaste ögonblicket hittills var när jag fick beskedet att friska embryon hade skapats, detta efter flera ägguttag och mycket väntan. I september 2025 sker embryotransfern. Jag är nervös, men försiktigt optimistisk. Jag vet att det kan krävas flera försök innan en graviditet är ett faktum, men det känns som att något stort är på väg att hända.
Juridiken, ekonomin och sjukdomsriskerna
Mina största farhågor har handlat om juridiken och ekonomin, det går hand i hand med oron för att få ett sjukt eller vårdkrävande barn. I Sverige har barn födda genom surrogat inte samma automatiska skydd som exempelvis adopterade barn. Som ensamstående måste jag planera för det otänkbara, till och med vad som händer om jag själv skulle dö innan barnet föds. Min syster och hennes sambo har tagit på sig att träda in, en trygghet men också en påminnelse om allvaret i resan.
En graviditet innebär alltid en risk, hur övervakad den än är. I Sverige täcks mycket av detta av socialförsäkringen, men i surrogatprocesser ser det annorlunda ut. Efter många överväganden har jag ändå landat i att de flesta graviditeter går bra och det är omöjligt att skydda sig mot allt. I surrogatprocessen finns dessutom krav på att kvinnan som bär barnet tidigare fött minst ett barn genom en okomplicerad graviditet och förlossning. Man måste vara införstådd med riskerna, men om rädslan för komplikationer skulle vara avgörande för att skaffa barn så skulle inga barn födas alls.
Ekonomin har länge varit den största bromsen. Jag skulle aldrig riskera min förmåga att försörja ett barn. Därför har ekonomin varit en fråga om att bygga trygghet innan jag startade processen, inte ett hinder i sig. Jag har sparat i halva mitt liv, men fick ändå nej från banker som inte ville bevilja lån när de hörde syftet, en bank ville inte ens ha mig som kund. Det gör ont att veta att så många människor med ordnade förhållanden ändå förblir barnlösa just på grund av den ekonomiska tröskeln. För mig är det också en tydlig HBTQ-fråga: rätten till familjebildning borde vara lika självklar för alla, oavsett sexuell läggning eller andra medicinska- och fysiska hinder att bära sitt eget barn.
Etiken
Jag vet att surrogat väcker känslor. Jag respekterar att människor har olika åsikter. Men jag delar inte bilden av att kvinnor alltid blir utnyttjade så som det ofta framställs i den politiska debatten.
För mig handlar det om kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. Jag ser surrogatmödraskap som en form av donation, jämförbar med äggdonation eller organdonation. Den kvinna som bär mitt barn gör det frivilligt, med stöd av sin familj, och med en värme som överraskat mig. Vi har kontakt varje vecka, och jag hoppas att hon också vill vara en del av mitt barns liv om barnet själv undrar över sitt ursprung.
Inga hemligheter
Jag vill att mitt barn ska växa upp med full kunskap om sitt ursprung. Inga tabun, inga hemligheter. Jag vill tidigt berätta att barnet är oerhört önskat, och att resan till dess existens varit fylld av kärlek.
Samtidigt är vissa beslut bortom min kontroll, som att äggdonatorn är anonym. På ett sätt är det skönt att det är bestämt bortom min påverkan, för det är redan så mycket ansvar att bära. Jag tror också att saker kommer att falla på plats med tiden, och att vi hittar vägar tillsammans när frågorna kommer.
Drömmen om vardagen
Just nu drömmer jag om det vardagliga.
Att hålla en liten hand på väg till förskolan.
Att läsa godnattsagor och kika under sängen för att försäkra oss om att inga monster gömmer sig.
Att få trösta, mata, skydda och leka.
Och framför allt att en dag få hålla mitt barn för första gången, bara tanken fyller mig med stolthet och glädjetårar.
Till andra i samma situation
Till dig som funderar på samma resa vill jag säga: tveka inte. Vänta inte på ”det perfekta tillfället”. Börja planera, spara och ta reda på fakta. Våga följa din längtan. Just nu befinner jag mig mellan hopp och oro men det ingår i föräldraskapet.
Och till mig själv, några år tillbaka i tiden, hade jag velat säga:
Du kommer bli pappa, men glöm inte att leva på vägen dit.
