Jag vill med denna berättelse och tillbakablick berätta vad jag och Nina min fru har gått igenom på vår resa till att bli en familj. Jag och Nina träffades 2008 på sommaren då jag körde buss mellan Lund och Bjärred. En då tjugosexårig tjej steg på bussen och vi började prata med varandra, mest kallprat till en början. Men vi fattade tycke för varandra och vi flyttade ihop under hösten 2008 och under påkommande år som var 2009 beslöt vi oss för att vi ville bli föräldrar. Detta visade sig vara mycket svårt, vi försökte under 2010-2011 och även 2012 men inget hände. Men i ett av många fina samtal som jag haft med min fantastiska vän Joachim kom vi in på fertilitetsproblem.

Jag var vid denna tidpunkt en mycket ledsen man. Jag förstod att jag och Nina riskerade att stå inför ett mycket stort problem, ett problem som vi nog inte skulle kunna lösa utan hjälp från läkarexpertisen. Joachim en mycket fin man som jag har haft som vän i många år i skrivande stund 27 år. Han sa att vi borde nog gå vidare för att kunna lösa detta problem. Han föreslog att vi kunde prova en kliniken i Köpenhamn. Vilket vi också gjorde senare samma år på sommaren. Vi pratade med en läkare där som sa att går Nina ner i vikt till ca 95 kg kommer vi nog att klara av detta utan hennes hjälp.

Ett hårt arbete tog sin början att få ner Nina till denna vikt vilket visade sig inte vara lätt. Men tidigt på våren 2013 hade Nina gått ner till under 100 kg, men fast att vi gjorde allt vi kunde, löste det sig inte. Frågan väcktes senare samma år om det var mig det var fel på så jag fick åka in till Köpenhamn och göra sperma test. Det visade sig att det inte var fel på mina spermier. Pga Nina kände sig lite osäker på det danska språket valde vi att under hösten 2013 vända oss till en klinik i Malmö. Vi träffade en läkare som sa att det fanns en risk att Nina hade PCOS. Detta är en kvinno åkomma som gör att hon har problem med sina ägglossningar vilket i sin tur gör så att det är svårt att bli gravid. 

Under sen hösten 2013 började Nina att ta hormoner men Ninas kropp svarade inte på behandlingen som det var tänkt. Vilket gjorde att man var tvingad att öka dosen. När det så var tid för det som läkarna kallar för äggplock då åkte vi till Cura och när operationen började fanns det inga ägg alls. Vi blev ju oerhört ledsna och jag frågade läkaren rakt ut är det kört för vår del. Hon sa jag vet inte men jag tror inte det. Nina fortsatte att kämpa mot sina övervikts problem men i och med att Nina har hormon problem är det mycket svårt att gå ner i vikt. 

Men på sen våren 2014 gjorde vi försök nummer två i det paketet som vi betalat ca 40.000 kronor för. Ny hormon behandling tog sin början och när läkaren genomförde operationen så fanns det ägg i den vätska som sugits ut. Embryon skapades och Nina förbereddes för embryo transfer. Strax innan semestern 2014 sattes ett embryo in i Nina. Men det blev en bortfallsblödning men vi gjorde nytt försök under senare halvan av 2014. Nödvändiga förberedelser gjordes. Men detta tog inte alls. Året därpå 2015 gjordes nya äggplock på henne men tyvärr resulterade detta i nya bortfallsblödningar. 

Men sedan under 2016 fick vi äntligen till en graviditet på Nina. Vi var så glada, så lyckliga, jag berättade för en fin kollega på jobbet att Nina var i gravid i vecka 12 och hon blev så glad hon med. Då hon visste hur vi kämpat. Men bara fem minuter senare ringer telefonen jag hör på rösten att något fruktansvärt har hänt. Nina säger att älskling jag har börjat blöda. Jag trodde att jag skulle svimma, Nina var också förtvivlad. Jag sa att jag kommer hem så fort som möjligt och jag kan med vishet nu säga att jag har aldrig cyklat så fort hem som denna dag. Väl hemma knackar jag på dörren till badrummet och Nina sitter där och torkar det ena blodiga pappret efter det andra stor gråtandets och jag säger vi ringer kliniken och frågar vad vi ska göra. Dom säger att vi ska göra ett graviditetstest på kommande dag. 

Det visar sig då att vi fått missfall. På våren året därpå görs nya försök men tyvärr så resulterar detta i ytterligare ett missfall. Vi gjorde då ett försök att adoptera. Men blev illa behandlade av en kvinna som vi hade möte med. För det är så att vid denna tidpunkt hade man ändrat på reglerna kring adoption, Tidigare var 43 års ålder en absolut gräns när man inte fick adoptera, men när vi i 2017 fick höra att denna gräns tagits bort öppnades en möjlighet trodde vi. Men kvinnan vi talade med sa bara du Per är för gammal!? Gammal!? Sa jag bara för att jag blivit 47 innebär ju inte det att jag är en dålig förälder. Hon upprepade du är för gammal. Nina försökte att få henne att förstå hur mycket vi kämpat, vid denna tidpunkt sju år. 

Hon säger då med ett stort hånflin på sina läppar att det var ju synd, nu har jag också stängt denna dörren för er med. Jag och Nina vi grät när vi gick därifrån vi var så oerhört ledsna. Det kändes som om världen störtat ner över våra huvuden. Men vi reste oss och vid ett tillfälle frågade vi en kvinna som vi träffat tidigare, då vi insåg att Ninas ägg var för dåliga. Jag och Nina frågade henne om hon kunde tänka sig att hjälpa till  att donera sina ägg, hon sa att hon kunde tänka sig att hjälpa till men hade då kravet att Nina var tvungen att gå ner till 80 kg. Men jag sa att Nina försöker att gå ner men att det är inte lätt, plus att vi har olika fallenhet för hur vi ska lyckas i detta. Denna kvinna säger då; ”då blir det inga barn”. 

Detta svar hade varit lättare att ta om inte det hade varit för att hon sa det med ett hånflin på sina läppar. Det är helt ok att neka en medmänniska hjälp av en lång rad anledningar men kombinerar man svaret med ett hånflin då går man enligt min mening över anständighetens gräns och det ska man inte göra. En tidig morgon i början av 2018 läste jag på text-tv att surrogatmamma utomlands blir allt vanligare. Jag ringde Nina och sa att jag tycker att vi ska göra detta. Vi tog kontakt med Tammuz family redan samma dag och tog reda på olika länder och hur man går till väga. Vi avtalade att vi skulle träffas i Stockholm vilket vi också gjorde tidigt på sommaren samma år. 

Vi fick reda på att i Ukraina som är närmsta land från Sverige, räknat kostade det för vår del 65000 Dollar. Vi skrev kontrakt samma dag och därmed var processen igång. Vi åkte ner till Skåne igen och sa till vår chef att detta är strikt hemligt vilket vi även sa till min mamma. Men pga mamma Berits dåliga hälsa ville vi att hon skulle ha full insyn i vad vi höll på med. I mitten på Maj året därpå, 2019, åkte vi till Ukrainas huvudstad Kiev. När vi landade i Kiev togs vi emot av en  från Tammuz. Vi blev visade till en taxi som körde oss till hotellet vi bokat. Väl där så fick vi reda på att vi skulle vara på IVF kliniken på följande dag. Vi blev hämtade på vårt hotell och på kliniken träffade vi en kvinna från Tammuz som visade oss till rätta. 

Sedan var det tid att träffa vår surrogatmamma och skriva på ett flertal dokument på ett advokatkontor i Kiev. Sedan var det bara för oss att flyga hem igen. Väl hemma tog en väntan vid. Man satte in två embryon på vår surrogatmamma då hon godkänt detta och läkaren också givit sitt medgivande. Första gången tog det inte vilket tyvärr är ganska vanligt då det handlar om att hitta rätt medicin och vilken dosering som är den rätta. Mellan första och andra försöket gick det ca fyra månader. När sedan jag och Nina en dag i skarven Mars-April satt på ett fik i Malmö så ringer min telefon och det var vår kontaktperson på Tammuz som säger att vår surrogatmamma är gravid med tvillingar. 

Glädjen visste inga gränser vi skrek rakt ut gud vilken känsla! Men det ska också sägas att efter alla hemska upplevelser som jag och Nina haft vågade vi inte trots den underbara nyheten att ta ut något i förskott. Sedan var det bara att åka hem till Hässleholm och vänta och följa vad som händer på andra sidan Östersjön i Ukraina. När jag en dag i Augusti närmare bestämt den tjugosjätte arbetar så ringer telefonen och det är Jenny Zimmerman som ringer och säger nu tar vi tre djupa andetag. Först blir jag orolig och frågar om det har hänt något allvarlig, men får svaret, nej det har det inte. Men Ukraina kommer att stänga sin gräns om ca 32 timmar. Jag ringde min fru och sa börja packa nu vi ska till Kiev! 

Sedan ringde jag vår chef och sa att jag och Nina måste åka till Kiev senast imorgon bitti Ok sa vår chef och ordnade så vi med mycket kort varsel fick ledigt. Jag tar tåget hem till Hässleholm. Min fru står utanför centralstationen med bilen så vi kan köra direkt till Baby V i Ängelholm eftersom det var där vi köpt alla barn saker som behövs. Orsaken till att vi gjorde alla inköp där var att vi inte ville riskera att stöta på någon vi känner i Hässleholm. Orsaken till att vi valde att hålla tyst om vad vi gjorde var att vi ville undvika alla själv utnämnda proffstyckare och förstå sig påare. För sådana människor tillför inget alls utan endast trycker ner istället för att lyfta upp. Så vårt tips är att håll tyst, berätta inte för NÅGON. 

Väl i Ängelholm lastade vi det vi behövde i Kiev. Sedan bar det av hem igen och så var det dags att boka flyg och Corona försäkring och boende. Klockan 05:10 satte vi oss i bilen och körde ner till Malmö och parkerade bilen och tog en sedan tidigare förbeställd taxi till Kastrup. Väl där var det bara att checka in, först reste vi till Wien och sedan vidare till Kiev. Det var ingen som visste vart vi skulle. Ninas mamma och pappa fick reda på att vi skulle vara i Österrike en tid, och på sitt sätt var det sant, men vad vi inte sa var att det endast skulle vara i 25 minuter, dvs vår tid mellan två flyg. När vi sedan landat i Kiev kom vi på att vi inte hade boende för vår första natt men det fick bli hotell. I Kiev träffade vi några andra svenska par, ett finländskt par, ett danskt par och även ett norskt som var i Kiev av samma anledning som vi. 

Dessa fantastiska par hade vi en fantastisk tid med. Vi var ute på restaurang vid flera tillfällen och gjorde andra roliga saker. Det var en jättefin tid som vi hade med dom. Vi hade den 30 November som förlossningsdatum men eftersom vi ju väntade tvillingar så brukar det bli tidigare och mycket riktigt den 30 oktober blev vi kallade till Adonis, ett privatsjukhus bara en liten bit utanför Kiev. Jag och Nina hann bara in på rummet som vi hade blivit anvisade. För efter bara 30 minuter öppnades dörren och in rullades kom våra underbara fantastiska barn. Jag och Nina kunde inte hålla tillbaka tårarna det var så överväldigande så oerhört mycket känslor efter alla dessa år av barnlöshet och enorm längtan.

Känslan kan inte beskrivas men glädjen var och är så fullständigt total. Vi fick vara på Adonis i sex dagar pga barnen hade lite gulsot. Så det fick bli att sola lite grann. Men man märkte att deras tänk när det kom till barn var lite gammaldags. Dom tittade väldigt konstigt på mig när jag och Nina hjälptes åt med barnen. Man såg riktigt vad dom tänkte, jag menar en pappa som byter blöjor och till på köpet matar barnen, kan en man göra det? Jag bara njöt gud vad underbart att äntligen få göra detta efter alla dessa år av barnlöshet. När vi sedan efter sex dagar åkte hem till bostaden i Kiev började ett nytt liv, ett nytt och härligt liv med våra underbara fantastiska barn. 

Vi hade en familjeläkare som kom på besök en gång i veckan under den resterande tiden i Kiev. Läkaren tyckte att det var lite onödigt att komma med så täta mellanrum. Men jag och Nina ville ha det så för våra barn ska ha det bästa av det bästa och detta är inte förhandlingsbart. Efter fjorton dagar var det tid att hämta ut alla dokument och skicka detta vidare till tingsrätten. En mycket lång väntan tog sin början, sammanlagt nästan fem veckor för ett jobb som bara behöver ta en kvart särskilt med tanke på att sådana här ärenden ska ha högsta prioritet då detta är reglerat i FN:s barnkonvention. 

Det måste tilläggas att vi och vår advokat ringdes varje dag. Vi fick till svar att ”dygnet har ju bara tjugofyra timmar och att det ligger andra mål före vårt”. Jag sa ”använd då dessa timmar och inte bara en liten del av dygnets tjugofyra timmar”. Vi ringdes under några dagar till och helt plötsligt slutade de svara i luren. Då sa vi till vår advokat att vi måste göra nåt drastiskt, dvs maila till myndighetschefen, och helt plötsligt löste sig allt och jag fick en dom på att jag var pappa. Men då hade nästan fem veckor gått. Det kan också sägas att det kändes som att dom på tingsrätten blev trötta på oss, för det var många gånger dom inte ens svarade i telefonen när vi ringde.

Men iväg till svenska ambassaden i Kiev kom vi till slut och fick tillfälliga pass till barnen. Väl där så träffade vi vår surrogatmamma, denna underbara fantastiska kvinna som sträckt ut en hjälpande hand för att hjälpa oss med att förverkliga vår livsdröm och ta oss bort från det helvete som ofrivillig barnlöshet innebär. Inte för att hon förstår dessa rader jag nu skriver, åtminstone inte utan översättning, men vi vill ändå ännu en gång TACKA DEJ för den hjälpande hand du sträckte ut. För en sak har livet lärt mig och Nina, att hade det funnits fler så fina människor som du hade världen varit en mycket bättre plats att leva på det ska du veta vår vän. TACK VÅR UNDERBARA FANTASTISKA SURROGATMAMMA. 

Men nu tillbaka till berättelsen. Sedan var det bara att boka biljetter hem till Sverige. Pga Corona ville vi inte åka till Kastrup eftersom att vi visste ju inte vid den tidpunkten om danskarna skulle stänga gränsen eller inte. För vad vi då hade tvingats till hade varit att åka med Öresundstågen och göra det med två nyfödda bebisar var för oss uteslutet. Så det fick bli en svensk flygplats men var? Vi kollade upp olika alternativ. Att åka till Landvetter visade sig vara dubbelt så dyrt som till Arlanda. Så vi frågade en gammal god vän om han kunde hämta oss och det kunde han. Jag hade under tiden vi var i Kiev sagt till min mamma att håll ut för snart är du farmor. 

Mamma lovade mig att försöka hålla ut men att detta inte skulle bli lätt. För som hon sa ”det är inte mycket du begär men det är inte så lite heller”. Men jag och Nina hade hela tiden sagt att så fort vi landat på Arlanda så ska vi berätta för alla vad vi gjort och varför. Vi skulle dessutom ta oss ner till Mammas boende så fort det bara gick, vilket också gjordes. Vi kom fram till Malmö kl 21 och gick upp till mamma. Det visade sig att då låg mamma på sitt yttersta och var inte kontaktbar men hon fick åtminstone höra Buddy och Bonnielee och det kom ett leende på hennes läppar. Så nog såg hon sina barnbarn men orkade inte säga något. 

Men hon höll sitt löfte och det gjorde hon ända in i kaklet fina mamma. Kl 6 morgon därpå dog mamma och hon gjorde det med ett leende på läpparna, fy fan vad starkt av dig mossan att trots din hälsa hålla ditt löfte. När vi väl hade kommit hem igen så gick vi ner till lokala skattekontoret och lämnade in alla papper som vi hade. Så dom kunde ta kopior på hela materialet. Detta gjordes den 17 Dec och i skrivande stund dvs i slutet av April är det fortfarande inte klart.

Men jag vill ändå säga till er alla som har denna problematik som jag och Nina hade ge rent ut sagt FÖR FAN INTE UPP ER DRÖM! KÖR BARA, GE ALDRIG ALDRIG UPP! För som en klok person en gång sa: INGENTING ÄR OMÖJLIGT, DET OMÖJLIGA TAR BARA LITE LÄNGRE TID. 

Tammuz News

Subscribe to our Newsletter

Tammuz News

Subscribe to our Newsletter

לנוחיותכם ניתן לקבוע פגישת ייעוץ

 עם רן או עם אסף

Assaf
Ran

השאירו לנו הודעה
ונחזור אליכם במהרה